~♥ Vila i frid älskade Trude ♥~

Idag fann jag vår fina och mycket älskade tupp Trude död i hönshuset. Jag är så ledsen och kommer att sakna honom så mycket som man bara kan sakna världens finaste tupp.

Trude och hans syster Tindra kläcktes i en värpmaskin och bodde under sina första veckor i vårt kök. Eftersom vi var de första de såg blev de mycket sällskapliga och tama och tog alltid chansen att smita in i huset även efter att de fått ett eget litet hönshus ute på gården.

Trude har alltid varit en äkta livsnjutare och spenderade allra helst dagarna liggande i grönskan med solen stekande mot sin vackra fjäderdräkt. Mat och hönor var också något som intresserade honom mycket och att avnjuta en god måltid tillsammans med sina fruar ute på verandan hörde definitivt till favoritsysselsättningarna.

Detta lugna och avslappnande beteende till trots var Trude aldrig sen att rycka ut när någon utav hans hönor var i nöd. Han lyckade bland annat brotta ner en ormvråk på marken så att hönan Sessan precis klarade sig med livet i behåll.

Nu är Trude begravd på sin favoritplats ute i trädgården. Den plats där han älskade att ligga och sola, alldeles intill dammen.

Jag hoppas att han har det bra där han är nu och att han får njuta av värmande sol, grönt gräs och hur mycket ostkaka som helst.



Kram

Sommar i Smådal

Hoppas att ni alla har en härlig sommar! Min blogg vilar visserligen fortfarande upp sig men jag kan ändå inte låta bli att lägga in lite sommarbilder. =)

Kram

Sally- en allergisk katt

För det första vill jag tacka för alla gulliga kommentarer som jag fick till mitt förra inlägg.♥

Och för det andra så vill jag visa er hur det har gått med Sally och hennes stora allergi/eksem sår.

I mitt förra inlägg berättade jag att vi skulle ge henne sprutor och salva för att se om det fungerade. Salvan som vi fick heter SupraSorb och används vanligtvis på människor som blivit brännskadade.

Veterinären tycket att vi skulle se om det kunde fungera på Sallys sår men hon hade inga tidigare erfarenheter av just den salvan/gelen. Vi kletade på salvan så många ggr om dagen som vi bara kunde. Oftast ca 7-8 ggr och det var definitivt inte det lättaste, men till slut kom vi på ett knep.

Sambon tog på sig skyddsutrustning i form av en tjock nylonjacka, arbetshandskar i skinn, och halsduk virad upp mot ansiktet. Sen hängde han Sally på ett draperi, eller på fåtöljen så att hon kloade fast sig, om man säger så, sen kunde han helt enkelt bara hålla i Sallys bakben försiktigt, han drog dem liksom rätt ut i luften med grepp under magen och vips så var hon still och kunde varken rivas eller bitas. Sen var det bara för mig att börja kleta på salvan.

Ungefär så här:

Ok, jag vet, inte världens vackraste illustration, men ni förstår iaf hur jag menar.

Efter ett par veckor med den här behandlingen ser Sallys sår ut så här:

Ja, det är knappt så att jag vågar tro på det själv! Helt plötsligt en dag efter sisådär två veckor utan något direkt resultat så började huden plötsligt växa fram igen. Några dagar senare kom det lite fjun på den huden

och sen växte all hud ihop. Nu är det bara ett litet sår kvar längst ner, där hon slickar mest.

Allergin gav henne sår i öronen också men dem ska vi behandla när det stora såret känns helt lugnt, det blir för mycket på en gång för henne annars. Dessutom så besvärar dem henne inte alls på samma vis.

Som djurägare oroar man sig för att ens djur ska tappa förtroendet för en om man behandlar det på ett vis som det rent ut sagt avskyr, exempelvis när man ger medicin, men en sak kan jag definitivt säga och det är att det krävs bra mycket mer än man tror för att det ska bli så. 

Nu när Sally mår bättre igen så verkar hon faktiskt nästan tycka om oss mer än hon gjorde tidigare.

Kanske förstod hon till slut att vi faktiskt bara ville hjälpa...

Så, var inte rädda för att genomföra en behandling. Hur jobbigt det än är så kan det verkligen leda till något bra i slutändan. =)

Kram

En paus och ett stort sår!

Hej! Jag har varit extremt dålig på att göra nya inlägg här på bloggen på sistone. Anledningen till det är att jag har så fullt upp med livet i övrigt om man säger så. Jag har påbörjat mina studier och det tar nog ett tag att komma in i allt det nya och mitt uppe i det så har dessutom en av våra katter, Sally, blivit hur sjuk som helst.

Hon har fått en foderallergi som heter duga och innan vi förstod vad det var så hade hon lyckats klia upp ett gigantiskt sår i sin nacke/rygg/huvud. Så, nu behandlar vi både allergin och såret och det tar minsann både på krafterna och på tiden.

Varje dag ska hon få tre smärtstillande sprutor i munnen och gelen i den stora tuben ska strykas på så många gånger om dagen som det bara går, såret får aldrig torka. Sally gillar inte sin nya kur. Dessutom måste hon äta allergimat nu och den verkar inte falla någon utav katterna i smaken. Tänk att en allergi kan eskalera på det här viset...

Här under ska ni få se en bild av såret, så ni som är känsliga kan sluta scrolla här!

Ja, så här ser alltså såret ut just nu, det har minskat lite och blöder inte så mycket längre, men visst ser det hemskt ut!! (Veterinären har lovat oss att det är humant att fortsätta behandlingen.)

En paus, ja jag ska ta en paus. Vet inte hur länge men om jag känner mig själv rätt så kommer abstinensen snart att slå till.=)




Kram

Att ha syjunta

För ett par år sedan damp det ner en så här trevlig inbjudan i min brevlåda. Det var en av mina grannar som tagit det strålande beslutet att bjuda in bygdens damer på syjunta, och det bästa av allt var att man inte måste
handarbeta utan helt enkelt bara kunde sitta och njuta av den goda maten och det glada sällskapet.

I början hade nog de flesta av oss med sig något litet handarbete ändå, men ganska snart var det mer ovanligt än vanligt. Vi är ju trots allt moderna kvinnor som kommer till juntan direkt efter jobbet, hungriga och lite slitna efter dagens vedermödor.

Föreställ dig den underbara känslan av att någon gång i månaden få komma till ett dukat bord med färdig mat och ett sprudlande sällskap. Då hamnar handarbetet lätt i skymundan.

Eftersom några utav oss inte äter kött eller mjöl så får vi öva oss på att laga mat som passar alla, vilket inte alltid är den lättaste uppgiften. Men tänk så många nya goda rätter vi har fått smaka sedan vi började med vår syjunta. ( Just den här gången gick det bra att använda mjöl så vi fick avnjuta en fräsch och smaskig pasta salllad.)

Maria som ska vara med på Fårfesten i Kil var den som var flitigast den här gången. Här stickar hon söta små äggmössor.

Jag är så tacksam för att min granne tog initiativet att starta en syjunta. Jag vet inte hur det är i stan men här på landet så vet man vilka alla är, man hälsar och man pratar om vädret men det är väldigt svårt att få tillfälle att verkligen lära känna varandra. Nu efter ca två år med träffar ungefär en gång i månaden så känner jag verkligen att jag har fått en hel hög nya vänner som jag förmodligen kommer att känna resten av mitt liv, vi är dessutom inte så olika som man först kunde tro och vi kommer förmodligen att finnas i varandras närhet under lång tid framöver.♥ Syjuntor rekommenderas!



Kram